Nu vill jag ha barn.
Jag vill ha barn och har alltid velat. Men jag har ändå varit lite osäker för vissa ungar e så jävla jobbiga.
Tänk om man själv får en skrikig liten djävulsunge. Det värsta som finns är ungar som skriker. ialla fall andras.
Jag klarar inte av det, jag får panik!
Men sen så satt jag barnvakt åt en tös på 1 år och det gick super bra. Nu sitter jag barnvakt åt min lillebror och har gjort det i några månader, det är inte alls samma sak som en okänd liten snorunge.
Jag har ett stark relation till min bror som bara är några månader och det är inte alls jobbigt hans skrik.
Jag vet att jag skulle klara en egen unge.
Hur många egentligen innerst inne gillar andras barn?? INTE många!! Man gillar ju alltid mest sina egna vilket är en självklarhet.
Så nu funderar jag på att plocka ut P-staven och sätta igång, min sambo villl också ha barn men vill ändå vänta lite, vänta på vad??? Att jag ska hinna bli en gammal tråkig kärring? Nej tack!. Här hinner det inte väntas, varför vänta?
Jag längtar så mycket och jag vet att jag skulle bli en underbar mamma och sambon en underbar pappa, vi skulle bli fantastiska föräldrar.
Men jag kommer aldrig sluta ogilla andras små skitungar. Tål dom inte.
